Johanna

Innan när jag hoppade av bussen, ut i det svarta mörkret med bara en ensam gatulampa som ljus i mörkret, kyla som gjorde att andedräkten blev till ånga och med Melissa Horns "New York" i öronen, började jag undra varför man inte kan spara en känsla, bara lägga in känslan i en aparat som man kan plocka fram och trycka på play när man vil ha känslan igen, en sådär mysig känsla som gör varje minut värd att leva!

Foton kan lätt bli som avslagen läsk, Just när du tar fotot är det skitbra och det är samma med läsken, när du öppnar den så är det härligt bubbligt och gott, men sen när åren går och fotona blir äldre blir det inte likadant, visst kommer minnena tillbaka när du ser fotot, men det blir aldrig så bubblande och kul som när du precis öppnade läsken!

Musik är nästan som att öppna en burk med känslor däremot, kanske det räcker vi har den som kan få en att uppleva känslorna igen eller som får oss att minnas en viss person eller ett speciellt ögonblick! Det finns musik som får mig att skratta, inte för att låten är rolig, utan för att man har minnen till den, och det finns låtar som får mig att gråta, trotts att låten inte är sorglig, av precis samma anledning!

Ett bildspel med musik till är nog det närmaste vi kan komma ögonblicket som varit, det ger så mycket det kan, även om det kanske många gånger är kylan mot huden och lukten av rök från skorstenen som gör det fulländat!


Melissa Horn - New York, slut ögonen och lyssna, det är detta som är känsla!

"Och fast vi båda vill,
mer än någonting annat,
 så står det skrivet i pannan att man väcker en ångest
 när man släcker en annan"