Varför?
Nu ikväll snurrar det så otroligt mycket känsor inom mig, och allt som finns där inne förstoras upp så enormt, det finns så mycket som bara vill ut, det bränner verkligen i hela kroppen! jag slänger ut tankarna här, väldigt ofullständiga, men det måste ta vägen någonstans!
Jag är trött på att alltid få svaret "jodå det är bara bra, hur är det själv?" Det kan omöjligt vara bra alltid, och jag frågar en fråga för att jag vill veta, inte för att jag vill höra ett invant gammalt svar, det är liksom så uttjatat, vi vet alla att att det inte kan vara perfekt alltid!
Vad är perfekt förresten? Jag tog mig friheten och fråga några jag känner, jag fick svaren " något/någon som är fulländad" "när det är fysiskt omöjligt att bli bättre" men vad är det då som bestämmer det? "vårt cp-samhälle blandat med media typ" "det är nog upp till var å en" jaa det är väl det, jag tror det är vi själva som bestämmer vad som är perfekt, och vi är påverkade av median som säger åt oss vad som är perfekt!
Kärlek är inte hälsosamt, jag diskuterade detta med en vän häromdagen, det finns inget värre än att vara förälskad utan att veta hur den andra personen tänker, du vet inte var du ska göra av allt, och du vågar inte säga vad du känner för att känslan av att vara förälskad är ändå underbar, och det finns en chans att känslorna inte är besvarade, min vän kastade sig ut och berättade, och blev fångad på halva vägen, det fanns känslor från det andra hållet också, och det är här kärleken blir underbar man går på rosa små moln! ända tills det kommer en sten i vägen och man trillar ner från sina rosa moln, man får repor i hjärtat som aldrig går bort!
Denna känslomässiga berg och dalbana mår man inte alls bra av, men man kastar sig in i den, om och om igen, bara för att när man är på toppen så kommer man aldrig ihåg hur det är att vara på botten!
Ibland vore det bättre om man bara gick runt utan tankar och känslor, hade andra som bestämmde allt åt en och inte hade en egen åsikt! Men jag vill inte se mig som en sån, jag stör mig så otoligt på dom som inte kan sätta foten i marken och säga ifrån, veta vad dom vill och ha enormt mycket känslor att leva på, det måste vara en del av människan, för att verkligen må bra så måste man ha en åsikt! Man måste våga stå för den också, men måste helt enkelt vara sig själv, fullt ut!
Jag tror att det handlar om att jag vill känna att det finns någon där, att det finns någon som älskar mig oavsett vad, och någon som bryr sig! Som visar att jag räcker till som den jag är och inte behöver vara någon annan! Innerst inne vet jag att det finns åtminstone någon som gör det, men allt det blir dimmigt, liksom suddigt, ni vet som i ett foto där det är fokus på en sak, och allt annat är jättesuddigt nästan oigenkännligt, när jag vet att en enda person inte gör det, en person som jag totalt borde strunta i, jag är värd något bättre, men det är biologiskt, även om jag vill ha något bättre så kommer jag aldrig kunna byta!
Döm mig inte, för jag dömmer inte dig!
Jag är trött på att alltid få svaret "jodå det är bara bra, hur är det själv?" Det kan omöjligt vara bra alltid, och jag frågar en fråga för att jag vill veta, inte för att jag vill höra ett invant gammalt svar, det är liksom så uttjatat, vi vet alla att att det inte kan vara perfekt alltid!
Vad är perfekt förresten? Jag tog mig friheten och fråga några jag känner, jag fick svaren " något/någon som är fulländad" "när det är fysiskt omöjligt att bli bättre" men vad är det då som bestämmer det? "vårt cp-samhälle blandat med media typ" "det är nog upp till var å en" jaa det är väl det, jag tror det är vi själva som bestämmer vad som är perfekt, och vi är påverkade av median som säger åt oss vad som är perfekt!
Kärlek är inte hälsosamt, jag diskuterade detta med en vän häromdagen, det finns inget värre än att vara förälskad utan att veta hur den andra personen tänker, du vet inte var du ska göra av allt, och du vågar inte säga vad du känner för att känslan av att vara förälskad är ändå underbar, och det finns en chans att känslorna inte är besvarade, min vän kastade sig ut och berättade, och blev fångad på halva vägen, det fanns känslor från det andra hållet också, och det är här kärleken blir underbar man går på rosa små moln! ända tills det kommer en sten i vägen och man trillar ner från sina rosa moln, man får repor i hjärtat som aldrig går bort!
Denna känslomässiga berg och dalbana mår man inte alls bra av, men man kastar sig in i den, om och om igen, bara för att när man är på toppen så kommer man aldrig ihåg hur det är att vara på botten!
Ibland vore det bättre om man bara gick runt utan tankar och känslor, hade andra som bestämmde allt åt en och inte hade en egen åsikt! Men jag vill inte se mig som en sån, jag stör mig så otoligt på dom som inte kan sätta foten i marken och säga ifrån, veta vad dom vill och ha enormt mycket känslor att leva på, det måste vara en del av människan, för att verkligen må bra så måste man ha en åsikt! Man måste våga stå för den också, men måste helt enkelt vara sig själv, fullt ut!
Jag tror att det handlar om att jag vill känna att det finns någon där, att det finns någon som älskar mig oavsett vad, och någon som bryr sig! Som visar att jag räcker till som den jag är och inte behöver vara någon annan! Innerst inne vet jag att det finns åtminstone någon som gör det, men allt det blir dimmigt, liksom suddigt, ni vet som i ett foto där det är fokus på en sak, och allt annat är jättesuddigt nästan oigenkännligt, när jag vet att en enda person inte gör det, en person som jag totalt borde strunta i, jag är värd något bättre, men det är biologiskt, även om jag vill ha något bättre så kommer jag aldrig kunna byta!
Döm mig inte, för jag dömmer inte dig!
Kommentarer
Trackback
